Ny vecka, men samma beskymmer...

Jag vill att allt skall vara som tidigare, varför blev det så här? Kan ju inte bara vara mitt fel eller? Det lär ju aldrig funka i längden. Jag älskar dig som en syster och det hoppas jag du vet, jag vet inte hur jag skulle klaar amig utan dig och ditt stöd. Jag känner att jag behöver dig nu med, men hur skall jag be dig, känns som att vi fortfarande är så pass ömma...
Natten har varit jobbig knappt sovit en blund, bara legat och tänkt en massa och försöka få ork att fortsätta, men när man får så himla mycket motgångar säger livet ifrån på något sätt, undrar hur man kan sluta det(livet)?

Semestern kommer bli skön men ändå kommer jag grubbla mycket om det inte löser sig innan dess och då kommer resan kännas som en pina.

Varför är livet så himla svårt, vem är det som kom på att vi alla skulle utsättas för olika situationer som gör oss sårbara och även arga? Visst stärker dem oss oftast men ändå, vägen dit är alltid så jobbig...